The Lost Abbey Red Poppy Ale

Utseende: Vackert djup rödbrun vätska med minimalt smutsvitt skum.

Doft: Syrligt, stall, funkigt, körsbär, citrus.

Smak: Syrligt, stall, citrus, funk, trä, jord, körsbär, kärnor.

Munkänsla: Sträv syrlighet, låg kolsyra, lätt kropp.

Oj, oj ... Red Poppy Ale är en helt underbar öl som jag nog vid en blindprovning skulle gissat på en lambic pga den friska sträva syrligheten och relativt lätta kroppen. En sjukt god öl och jag tackar Anders och Ricke för rekommendationen. Det enda jag ångrar är att jag bara köpte en.

Ett inlägg utan röd tråd

Mitt förhållningssätt till öl har förändrats en del sedan jag började intressera mig för drycken. Började intensivt med ett inre driv att smaka allt jag kom över till att fokusera på de öl jag troligt kommer gilla med en avslappnad nyfikenhet åt nya stilar.

Första tiden dvs 2007 var det som en tung börda att komma över samtliga nyheter på Systembolaget, fick absolut inte missa något. Ska inte säga att jag är helt likgiltig inför alla dessa nyheter som strömmar in i vår del av världen just nu, för det finns fortfarande mycket öl jag har på måste-listan men det har blivit lugnare när man vet vad man ska fokusera på. Kände en period att jag inte fick tid att njuta av de öl jag verkligen gillade till förmån att prova nytt.

Ett antal Köpenhamnbesök, några ölbyten och inte att förglömma det underbara jobb våra importörer utfört under en tid. Detta sammantaget har lett till att jag idag har öl som jag 2007 aldrig trodde skulle få smaka och än mindre ha flera flaskor av i skåpet och nu står några av dem i ölkällaren.

Man satt där och sökte information på Ratebeer.com och suktade efter öl som listades på top 50-listan, för rating var mycket viktigt på den tiden. Ett öl med högt betyg måste vara gott eller? Naturligtvis inte då vi sett många öl hypas upp och dyka och sedan kan man ju alltid diskutera hur betyg ska viktas på sidor som Beer Advocate och Ratebeer. Det är dock bara så skönt när ett öl möter upp till hypen och allt bara blir så där grymt.

Nu kanske det låter som jag är emot betygsättning vilket absolut inte är fallet, klart jag vill komma över de öl om har höga betyg inom de stilar jag gillar och varför inte utforska nya stilar bland de öl med högre betyg.

För skojs skull tittade jag igenom top 50 på Ratebeer och Beer Advocate i syfte att se hur många av dessa man idag har smakat.

Kom fram till följande:

Ratebeer: 24 smakade och ytterligare 4 ej tidigare smakade som står i skåpet/källaren av 50.

Beer Advocate: 18 smakade och ytterligare 7 ej tidigare smakade som står i skåpet/källare av 50.

Känns som jag i sort kommit över de öl jag är mest intresserad av på dessa listor med några undantag.

Det jag vill ha fram är väl att jag idag hellre njuter av de öl jag funnit goda än jaga nya för själva jagandet skull.

Mitt betygsättande gör jag på den svenska sidan iglaset.se och Ratebeer och Beer Advocate har fungerat som nav i mina två ölbyten samt att det är kul att följa vissa diskussioner som pågår där.

Skulle var kul att höra hur ni andra ställer er till det jag tagit upp i detta något förvirrande inlägg - är ni beertickers eller lugna livsnjutare eller in kanske kan kombinera dessa två? Skulle även vara intressant att höra vilka sajter ni använder för öl-relaterade aktiviteter, både svenska och utländska.

Drack precis en ...

Oak Aged Yeti Imperial Sout från 2008 och kan inte annat än återupprepa det jag redan nämnt - en av världens bästa öl.

Har varit lite orolig över mina ekade Yeti som jag köpte 08 pga att jag hört så mycket negativt om hur den utvecklas med lagring men mina flaskor har verkligen lagrats med värdighet och absolut inte blivit några sliskiga dessert-öl, utan kvar finns samma gamla råa bittra snöman med otroligt sköna vanilj-, kokos-toner.

Mums!

Intressant IPA på fat

Besökte Ölrepubliken i fredags i förhoppning om att hitta några intressanta öl. Gissa om jag blev glad då kranarna hade skyltar som Cantillon Kriek och Mikkeller Tomahawk Single Hop IPA.



Cantillon Kriek var naturligtvis heltrevlig men detta inlägg tänkte jag ägna åt Mikkeller Tomahawk som visade sig vara en helt grym IPA. Den börjar som en doftexplosion av nektarfyllda tropiska grejer som nästan var helt omöjligt att slita näsan ifrån. Smaken började i samma anda för att snabbt få mer distinkta toner av grape, enris, parfym och en markerad nästan brutal bitterbeska mot slutet.

Jag blev väldigt positivt överraskad av Tomahawk och kan säga att det var en av de absolut bästa doftupplevelserna jag fått från en IPA och smaken var även den helt enormt god men kanske aningen för enkelspårig och bitter för att platsa i den absoluta toppen. Med glaset i handen på fredagen utnämnde jag den till den näst godaste IPAn jag någonsin druckit (efter Sculpin) men med lite eftertanke finns det nog några till som gett en större helhetsupplevelse men topp fem hamnar den nog och jag kan utnämna den till den bästa av de som hittills kommit ut i Mikkeller Single Hop-serie tätt följt av Simcoe och Nelson Sauvin.

Senare provade jag även Amarillo från samma serie som likt förväntat visade sig vara en betydligt snällare IPA med mer blommiga och i sammanhanget mer dova fruktiga toner i doft och smak.

Kan varmt rekommendera Göteborgarna att ta sig till Ölrepubliken och köpa ett glas av denna färska IPA innan fatet tar slut om det inte redan gjort det.

Miniprovning - ljus öl av lagerstil

Fick en ryck i fredags och inhandlade några ljusa lageröl som skulle parallell-provas. Syftet var att försöka välja en bra representant från några vanliga stilar i kategorin ljusa lageröl. Det är inte så lätt då det naturligtvis alltid går att diskuterar vilken stil ett visst öl tillhör och tom om en viss stil verkligen existerar. Har delat in dem i den stilen jag anser stämmer, det är fritt för egna tolkningar.

Dessa öl skulle testas.

Budweiser Anheuser - Busch InBev
Får representera stilen ljus lager av amerikansk stil

Jämtlands Hell
Får representera stilen premium lager

Jever Jever Pilsener
Får representera stilen tysk pilsner

Carlsberg Pripps Blå Export
Får representera stilen ljus lager av europeisk stil

Pilsner Urquell Plzensky Prazdroj
Får representera stilen tjeckisk pilsner

Respektive öl upphällt.

Något senare.

Nedan redovisar jag några korta reflektioner från provningen uppdelade i utseende, doft, smak och munkänsla. Utser även delvinnare för att sedan kora en totalvinnare.

Utseende

Budweiser: Vitt skum, klar ljusgul vätska.
Hell: Vitt skum, ljus vätska som drar åt bärnsten.
Jever: Vitt skum, klar till halvklar ljusgul vätska.
Pripps Blå: Vitt skum, aningen mörkare än Bud och Jever.
Urquell: Vitt ganska snålt skum, vätskan ligger mellan Pripps och Hell i färgnyans.

Vinnare utseende: Hell
Kommentar: Samtligt levererar det jag hade förväntat mig.

Doft

Budweiser: Citrus, lätt maltsötma.
Hell: Citrus, börjar distrikt för att övergå en len maltfyllighet.
Jever: Citrus, halm, vitt bröd.
Pripps Blå: Nästan doftfri men lite kemikalier och damm hittar jag nog.
Urquell: smörigt, popcorn, halm.

Vinnare doft: Delat mellan Hell och Jever
Kommentar: Bud levererar en positiv överraskning i doften. Mjuk och behaglig. Pripps, vad säger man!?

Smak

Budweiser: Citrus, vitt bröd, mjuk sötma, majs.
Hell: Citrus, maltig mjuk fyllighet, brödigt, ananas.
Jever: Citrus, gummi, vitt bröd hamligt, distinkt beska.
Pripps Blå: Vattnigt, tunn maltig smak, metallisk, helt utan eftersmak.
Urquell: Smörkola, popcorn, halmigt.

Vinnare smak: Jever
Kommentar: Ska det vara en ljus lager så ska den var ren med markerad beska därför vinner Jever här. Hell ligger där precis bakom utan att få dela förstaplatsen.

Munkänsla

Budweiser: Vass kolsyra, fräser aggressivt, avslutar mjukt.
Hell: Medel kolsyra, len.
Jever: Hög kolsyra, stor distinkt beska.
Pripps Blå: Medel kolsyra, medel beska.
Urquell: Medel kolsyra, Medel beska.

Vinnare munkänsla: Jever
Kommentar: Det var ju det där med beska. Jever levererar något som sticker ut i en anonym kategori.


Totalsammanställning:

Budweiser - 0 poäng
Hell - 1,5 poäng
Jever Pilsener- 2,5 poäng
Pripps Blå Export - 0 poäng
Pilsner Urquell - 0 poäng

Totalvinnare Jever dvs tysk pilsner.

Haandbryggeriet Norwegian Wood

Utseende: Djup bärnstensfärgad med gräddvitt kompakt skum.

Doft: Kryddigt, lätt rök, citrus.

Smak: Friskt fruktig av bär och citrus, lätt rök, trä, medel beska, aningen alkohol.

Munkänsla: Medel kolsyrad med lätt till medium kropp.

Norwegian Wood var ju ganska trevlig.

Hur gick det då med ölkällaren?

Vid ett tidigare inlägg gällande skåpsinventering nämnde jag att syftet var att se vad jag hade i skåpet som kunde vara aktuellt att ta med till en jordkällare jag hade kommit över för lagring några år. Senare visade det sig att det inte var någon jordkällare som jag trott utan snarare en urgrävd källare under ett hus med gjutet golv, murade väggar och gjutet välvt tak, passagen ner till källaren går via en dörr från utsidan. Takhöjden är ca 2 m vid högsta delen.

Efter några dagars röjande och tilläggsisolerande av dörr blev resultatet följande.

Skåpet som skymtas till vänster i bild inrymmer de 60-tal flaskor som fick äran att stå och frysa i en mörk källare på Närkeslätten och fler öl kommer med största sannolikhet göra dem sällskap i framtiden.

FFF Behemoth

Då var det dags att knäppa min sista flaska av detta Barley Wine. Ska bli intressant att se hur den är med några månader på nacken.



Utseende: Orange/bärnstensfärgad vätska med smutsvitt skum. Skummet sjunker snabbt undan till en tunn hinna på ytan. Ganska mycket skumrester på glaset.

Doft: Kakor, kåda, citrus, apelsin, karamell, sött godis.

Smak: Kakor, kåda, citronskal, apelsin, ananas, karamell, marmelad, besk avslutning.

Munkänsla: Värmande, medelfyllig kropp, medel kolsyra, lätt klibbig, relativt besk.

Behemoth är en vansinnigt god Barley Wine av den amerikanska skolan. Med ca 6 månader på nacken har den tropiska nektar-karaktären lutat sig tillbaka en del till fördel för mer maltiga drag. Finns dock fortfarande väldigt mycket humle i den synnerhet i jämförelse med den brittiska skolan av stilen.

Med tanke på att den troligen börjar närma sig stadiet då den är som sämst (dvs då humlen har avtagit och maltkaraktären inte helt mognat ut) är det bara att låtas imponeras av detta underbara öl.

Hoppas den återkommer detta året, kommer då garanterat att köpa på mig ett gäng flaskor igen.

Midtfyns Bryghus Imperial Stout

Utseende: Svart vätska med ljusbrunt högt skum. Skummet lägger sig långsamt med relativt mycket rester kvar på glaset.

Doft: Rostat, choklad, mjölk, ljus choklad, röda bär, aningen smörigt, aningen rök.

Smak: Rostat, mjölk, ljus och mörk choklad, soja, bärig fruktighet, viss sötma med relativ torr avslutning.

Munkänsla: Medelfyllig till fyllig kropp, medel kolsyra som upplevs relativt vass, ganska låg klibbfaktor dvs inte så söt och klibbig i avslutningen.

Midtfyns Imperial Stout kändes lite som en Imperial Stout som spätts ut med mjölk. Främst för att doft och smak drog åt det hållet men även kroppen kändes aningen utspädd och kunde varit lite fylligare.

Som helhet en ok Impy utan att glänsa i en krävande stil.

Cantillon St Lamvinus

Utseende: Hallonröd vätska med rosavitt fräsande skum.

Doft: Fruktighet av bär och druvor, stall, jord, citrusskal, lätt syrligt.

Smak: Komplext smak där mycket av doften kommer igen. Stall, jord, körsbärskärnor, rejält med fruktighet från druvor, citrusskal, gröna äpplen, medel syrlighet, torr.

Munkänsla: Torr medelsträv syrlighet, medel kolsyra, lätt kropp.

En fruktlambic som levererar det man kan förvänta sig från en Cantillon, alltså världsklass! Detta var helt otroligt gott!

St Lamvinus är inte den syrligaste av Cantillons öl men den har andra helt underbara kvalitéer som jag verkligen uppskattar. Främst den genuina jordiga kärnkaraktären uppskattar jag enormt mycket.

Bells Expedition Stout

Drack denna Expedition Stout i går och räknade med att den helt säkert skulle att ta platsen som årets hittills bästa öl (är min tredje öl i år) frågan är bara hur länge den kommer stå kvar på tronen?!



Utseende: Svart som synden med ett brunt skum.

Doft: Kraftigt av rostad malt, massor av choklad, vanilj, röda bär, alkohol.

Smak: Fyllig smak av drivor av choklad, tydlig vanilj, rostat, fudge, karamell, röda bär, balanserad alkohol, lätt bitter avslutning.

Munkänsla: Otroligt len, fyllig kropp, värmande alkohol, lätt kolsyrad.

Bells har verkligen lyckats igen! Detta bryggeri går från klarhet till klarhet. Detta är en av de bästa öl jag druckit och nog kommer att dricka så att slå denna upplevelse under året går nog inte. Målet får snarare bli att tangera upplevelsen.

Tycker att det finns tydliga likheter med en annan underbar Imperial Stout, den ekade Yetin. Främst den lena tjocka känslan (fast utan det där aggressiva och den kraftiga beskan som återfinns i Yetin) samt den sköna vaniljkaraktären (dock var den inte lika tydlig i denna som Yetin).

Ett av världens bästa öl!